Redan i slutet av våren började jag fundera på om det inte var dags att göra en nystart här på bloggen. Sedan jag bestämde mig kring midsommar tycker jag mig läsa om bloggarnas förträfflighet och saknaden efter dem flera gånger varje vecka.
Karin Pettersson skrev nyligen en av de texterna, där hon landat i slutsatsen att publiceringsformaten på sociala medier brutaliserar det offentliga samtalet och rundar av med ett resonemang om just bloggen som alternativ till uppdateringar på Facebook och Twitter. Jack Werner svarar att han tror att sociala medier snarare tillgängliggör än skapar konflikter.
Och själv tycker jag att det ligger mycket i bådas resonemang.
Jag tror att de stora plattformarna – och här tänker jag i första hand på Facebook och Twitter – definitivt synliggör mänskligt beteende som finns. Men också mer än så. Det finns så många olika typer av mänskligt beteende. En del sympatiska, andra mindre sympatiska. Varför så mycket ilska och hårda ord?
Delvis tror jag att orsaken är just en fråga om format och urvalsprinciper. Twitter har sin teckenbegränsning. På Facebook är den inte lika snäv, men trots det väger förhållandet mellan korta snärtiga uppdateringar och längre texter tungt till fördel för de första. Det långa hinner man inte läsa, däremot det korta som också gillas och delas vidare.
I avslutningen av sin text ställer Karin några frågor:
Om politik är downstream from technology så måste vi någon gång, om vi är intresserade av ett annat slags samtal/samhälle börja prata om det. Hur skulle det kunna se annorlunda ut? Vilken slags platser/arenor/plattformar krävs för att göra oss större som människor, i stället för mindre?
Jag tillhör den lilla skaran som i början på 2000-talet upptäckte RSS och den ännu mindre skaran som fortfarande använder tekniken. (En annan är Andreas Ekström som nyligen också hyllade RSS.) Jag brukar jämföra med brevbäraren och brevlådan: En RSS-läsare är ett program eller webbtjänst som fungerar som en brevlåda, men där det inte tycker upp fysiska tidningar utan nya artiklar i takt med att skribenterna och sajterna jag vill följa publicerar nytt. 1
För mig har den stora fördelen med RSS alltid varit att jag vet att jag inte missar något. Innan Facebook och Twitter slog igenom var RSS-läsaren ett sätt att slippa inleda arbetsdagen på Ny Teknik med att surfa runt bland favoritsajterna och se vad som hänt sedan sist. Istället behövde jag bara starta Feedreeder i datorn, och så trillade alla nya rubriker in på ett och samma ställe.
På den tiden var fördelarna framför allt två: För de nyhetssajter som publicerade mycket fick jag alla rubriker samlade i en lång lista, enkel att snabbt skumma igenom efter sånt som fångade mitt intresse. Mycket enklare och snabbare än alternativet som var att klicka mig runt på ett stort antal nyhetssajter. Och för de nischbloggare som inte publicerade särskilt ofta såg Feedreader till att jag inte missade ett nytt inlägg när det väl hände.
När Facebook slagit igenom visade sig RSS ha ytterligare en stor fördel: I Inoreader, den RSS-läsare jag använder just nu, är jag inte utlämnad till vad några algoritmer tror att jag är intresserad av att läsa. Jag vet att jag får se det som mina favoritkällor publicerar. Även om de skulle publicera samma saker på Facebook och jag skulle följa dem där kan jag inte vara säker på att det dyker upp i mitt flöde eftersom det där konkurrerar med så mycket annat innehåll från mina vänner och alla grupper och sidor jag följer.
Men här någonstans uppenbarar sig också den gamla diskussionen om filterbubblor. Algoritmerna på Facebook, på LinkedIn och på andra ställen ser till att jag också får se innehåll från personer och sidor som jag inte själv är vän med eller följer. I Inoreader får jag bara innehåll från källor som jag valt. Där vet jag att jag inte missar något. På Facebook är risken stor att jag missar saker från källor jag vill hålla koll på, men det finns också en chans att jag får se sånt som jag inte visste fanns. En diskussion på en väns väns statusuppdatering, eller något annat.
Allt det här skulle jag vilja se kombinerat på ett ställe: Bloggformatet bjuder uppenbarligen in till längre texter. RSS-läsare och den decentraliserade modell som de bygger på gör det enkelt att bygga ett innehållsflöde som passar mig. Medan algoritmer kan se till att det också mixas in annat.
Runt om i världen finns det många nätveteraner som på olika sätt jobbar med en ny våg av decentraliserade tjänster. Där målet är att vi inte ska publicera oss på ett fåtal plattformar, utan ha ett större inflytande över vad, var och hur vi gör det. Den rörelsen grundar sig mycket i att vara en motkraft till den datainsamling som lägger grunden för Facebooks, Twitters och andra nätjättars affärsmodeller. Ett exempel är Tim Berner-Lees projekt Solid.
Skulle det i förlängningen också kunna förändra förutsättningarna för det offentliga samtalet? Om man tror att kopplingen mellan affärsmodell, datainsamling och hur algoritmerna väljer ut och därmed premierar innehåll på de största plattformarna spelar en stor roll för hur man uttrycker sig, så absolut.
I väntan på det – eller något annat – tror jag också att det går att komma en bra bit på väg med Jacks sju tumregler, dem han kallar för ”en överlevnadsguide i samhällsdebatten”. Så om du inte klickade dig vidare till Jacks blogginlägg redan i början av den här texten är det dags att göra det nu.
- Jag skrev massor om RSS i #blogg100 för något år sedan. Skrolla ner till rubriken Omvärldsbevakning på samlingssidan, så hittar du de texterna där. De flesta av dem är fortfarande relevanta. ↩︎